Program Rapporter Nils-Conrad priset Föreningen

Föreningens årsmöte 2013 ägde rum torsdagen den 31 januari kl 18.00 på NaturCentrum i Linköping

 

Mötet inleddes med sedvanliga årsmötesförhandlingar var efter  föreningens sekreterare Bo Antberg höll ett uppskattat föredrag på temat "Valar och delfiner – var hittar man dem ?"

Valar och delfiner – Var hittar man dem?

 

Kvällen inleddes med en kortfattad redogörelse om evolution, anatomi och systematik men större delen av programmet behandlade frågeställningen var i världen finner man valar och delfiner och vilka arter kan ses på olika ställen. Åhörarna fick se stillbilder och filmsekvenser från Andernes i Norge, Svalbard, Island, Azorerna, la Palma, Madagaskar och Sydafrika.  Bland de arter som beskrevs lite noggrannare kan nämnas flasknosdelfin, springare, Rissos delfin, Heavisides delfin, deltadelfin , kaskelott, vikval, Brydes val , sydkapare, knölval, sillval och blåval. Föredraget avslutades med en beskrivning av hoten mot dessa marina däggdjur samt vilka arter som idag är rödlistade. Trots rödlistning har vissa nationer fortfarande tillstånd att fånga och döda djur.

Årskrönika 2012

Östergötlands Naturalhistoriska Förening

 

ÖNF:s program  2012 har bestått av 11 sammankomster vars innehåll kan sammanfattas under rubrikerna botanik, zoologi ( med tonvikt på entomologi/araknologi ), geologi,  naturvård och kulturgeografi. Sju av programpunkterna har varit inneträffar i form av föreläsningar/medlemskväll medan 4 har varit exkursioner/utomhusaktiviteter. Föreningens medlemmar har vidare deltagit i övervakningen av rödlistade kärlväxter i Östergötland och medverkat vid insamlingen av frön till vår genbank på Naturcentrum. En hel del medlemmar är också engagerade i den relativt nystartade föreningen Östergötlands flora, som inventerar vårt landskaps växter.

 

Programmet inleddes den 22 januari  med en heldag på Naturarium i Norrköping där vi under förmiddagen fick en visning av de fina och omfattande samlingar av växter och djur som finns på museet. Eftermiddagen ägnades åt artbestämning av medtagna pressade växter, som insamlats i projekt Östergötlands flora. Då kunde man också jämföra egna herbarieark med ark i muséets samlingar.

 

Föreningens årsmöte ägde rum den 9 februari. Efter årsmötet följde ett föredrag med titeln Hur människan har format Sverige och Europas kulturlandskap. Tanken var att Urban Emanuelsson skulle varit föredragshållare men med kort varsel fick kulturgeograf Nils Wallin från Lund hoppa in. Nils jobbar halva sin tid med arkeologi och resterande halva ägnas på landskapsvetarprogrammet i Kristianstad. www.kulturlandskap.se  Nils inledde med att beskriva vegetationens utveckling från senaste istid till idag och kom snart in på människans matproduktion. Från början var vi jägare och samlare och förmodligen krävdes det minst 1 kvadratkm att föda en person. Med röjgödslingsbruk kunde vi höja denna siffran till 20 personer per kvadratkm. Denna form av jordbruk startade i södra Europa för 12000 år sedan och i norra Europa för 6000 år sedan. Med nästa steg i utvecklingen, gödseljordbruket kunde man på en kvadratkm ge mat till 50 personer. När vi började gödsla åkrarna vet vi inte exakt men ängsbruket startade i Sverige ca år 0. Med åren förfinades gödseljordbruket och vi fick mindre ängs- och hagmark och mer åker. Vi använde oss av kvävefixerande växter, översilningssystem, urinhushållning mm och med detta avancerade gödseljordbruk så räckte maten på en kvadratkm till 200 personer. Efter andra världskriget tog användningen av handelsgödsel fart och nu kunde siffran höjas till 3000 personer per kvadratkm. Vi fick med bilder se exempel på denna utveckling från många länder i Europa t ex lövängar från Sverige, stubbskottsängar från Rumänien, stubbskottsskogar i England, fäbodbruk från Sverige mm Nils avslutade med att konstatera att dessa förändringar i jordbruket har medfört stora förändringar i floran och faunan.  ( 39 deltagare )

 

 Nästa sammankomst den 18 mars var en föreläsning om Upplands flora av Lena Jonsell från Uppsala. Lena inledde med att berätta om erfarenheter från 40 års florstikkurser gett inspiration att skriva en flora. Upplands flora utkom 20 november 2010 och är resultatet av det ideella inventeringsarbete som mer än 200 personer utfört under 15 års tid. Den presenterar förekomst och utbredning av alla vilda växter som påträffats i Uppland, totalt 2 800 arter. Utbredningen för 1100 arter visas i kartor, för sällsynta växter anges exakta växtlokaler.

 

Den tidigare landskapsfloran, Upplands vegetation och flora av Erik Almquist, kom ut 1929. Genom att jämföra utbredningskartorna i det arbetet med den sentida inventeringen, har man kunnat följa många arters förändringar i fråga om frekvens. Det visar sig att många arter har minskat, men att det även finns de som ökat. Lena berättade utförligt om det praktiska arbetena under inventeringens gång för att stimulera alla deltagare  i projektet Östergötlands Flora. Vanligaste arter: kråkvicker, rönn och grässtjärnblomma. Tillkomna arter: strandloka, vårkorsört, långstarr, småvänderot, kasgräs. Försvunna arter: myrstarr, dytåg, myrbräcka, åkerbär, spetsnate, några åkerogräs Arter som minskat mest: Ljungögontröst, honungsblomster, sylört. Arter som ökar markant: taggsallat, amerikansk dunört, löktrav och foderlosta. Efter fika följde en bildkavalkad över olika vegetationsmiljöer och typiska Upplandsväxter. Samarrangemang med föreningen Östergötlands Flora. ( 48 deltagare )

 

Vår tredje programpunkt den 15 mars hade rubriken Pilgiftsgrodor – regnskogens juveler och denna sammankomst hölls på Fenomenmagasinet i Gamla Linköping. Jan Engqvist,  enhetschef på Fenomenmagasinet var kvällens ciceron. Jan berättade att det började med biologistudent Andreas Ekströms intresse för dessa grodor och hur de tillsammans utvidgat samlingen av levande djur. Pilgiftsgrodor är en grupp groddjur som tillhör familjen Dendrobatidae. De är inhemska i Central- och Sydamerika och de flesta lever i regnskogsmiljö. De karakteriseras av skarpt färgat skinn och blygsam storlek. Det finns mer än 100 arter men alla är inte giftiga. Mer än 100 olika gifter har identifierats i skinnsekret från pilgiftsgrodor och det är i första hand släktena Phyllobates och Dendrobates som är riktigt giftiga. I släktet Phyllobates finns det extremt giftiga neurotoxinet batrachotoxin. Vissa indianstammar i Sydamerika stoppar spetsen på sina blåsrörspilar i giftet och apor och fåglar dör mycket snabbt pga att nervsystemet paralyseras. Pilgiftsgrodor är inte svåra att hålla i fångenskap. De kan t ex matas med bananflugor och det märkliga är att grodor uppfödda i fångenskap inte är giftiga. Viltfångade grodor som matas med fruktflugor förlorar efterhand sin giftighet vilket tyder på att grodorna själva inte kan tillverka batrachotoxin.  Det finns väl underbyggda teorier som säger att giftet i grodorna kommer från deras diet av myror, skalbaggar och andra insekter. Vi fick bekanta oss med några av de pilgiftsgrodor som finns på Fenomenmagasinet. Jan berättade också om andra giftiga amfibier. Agapaddan från Peru har  introducerats i Australien och saknar där naturliga fiender. Även den svenska paddan är giftig. Två stora parotidkörtlar bakom ögonen producerar bufotoxin. Även om bufotoxinet inte är så starkt gift skall man tvätta händerna efter det man hållit i en padda. . Kvällen avslutades med demonstration av några paddor och ormar i närliggande rum. ( 6 personer )

 

Året första exkursion den 20 maj var i första hand inriktad på maskrosor och färden gick till Svensksundsviken på södra sidan av Bråviken. Här finns fina strandängar, som hyser en stor mängd intressanta Taraxacum-arter. Dagens exkursionsledare var ingen mindre än Hans Rydberg som i trettio år ägnat sig åt maskrosor, främst deras systematik, med huvudsyfte att kartlägga arternas utbredning i Sverige. Maskrosor är som alla vet en systematiskt svår växtgrupp, som till stor del förökar sig utan könlig befruktning. Detta ger upphov till s k apomiktiska småarter och dessa kan indelas i artgrupper, sektioner som är relativt distinkta. I Sverige finns över 500 småarter beskrivna. Dessa är indelade i 13 sektioner och nybörjaren på maskrosor bör satsa på att lära sig vad som skiljer de olika sektionerna åt. Vi fick under dagen goda möjligheter att bekanta oss med följande sektioner. Borea (nordmaskrosor ), Erythrosperma ( sandmaskrosor ), Hamata ( ängsmaskrosor ) , Palustria ( strandmaskrosor ) och Ruderalia ( ogräsmaskrosor ). Nordmaskrosorna har små korgar utan pollen, korta yttre holkfjäll, mörk holk och vasst tillspetsade sidolober. Vi såg bl a Ostenfelts maskros. Sandmaskrosorna känns igen på de hornlika utskotten i spetsen på holkfjällen och de rödaktiga frukterna med långa spröt. Vi såg bl a backmaskros och spädmaskros. Ängsmaskrosor har flikiga blad, ofta med något bakåtriktade flikar och en rödaktigt strimmig mittnerv. Vi såg t ex ängsmaskros ( T. lacistophyllum ). Strandmaskrosorna är ofta små och späda med finflikiga eller nästan hela blad och breda ytterholkfjäll som är tilltryckta mot blomkorgen. Vi såg t ex strandmaskros ( Taraxacum suecicum ). Den mest artrika sektionen är ogräsmaskrosorna och de karakteriseras av utböjda yttre holkfjäll utan knölar i spetsen. Vi hade en fin dag ute på strandängarna och åt vår matsäck i strålande sol. När vi var tillbaka vid parkeringen igen avslutade Hans dagen med att demonstrera hur man samlar och pressar maskrosor. ( 18 deltagare )

 

Nästa sammankomst ägde rum den 7 juni och denna gång samlades vi vid Fröberget i Tinnerö eklandskap. Temat för dagen var spindlar och den som lärde oss mer om dessa organismer var Pia Stålhandske från Linköping. Den vackra junikvällen inleddes med lite systematik. I Sverige finns ca 700 spindelarter fördelade på 32 familjer. Den i särklass artrikaste familjen är Linyphidae ( Mattvävarspindlar ) med 293 arter. Pia gick också igenom familjerna Lycosidae ( Vargspindlar ), Saltidae ( Hoppspindlar ) och Araneidae ( Hjulspindlar ). De flesta mattvävarspindlar är små och man lägger mest märke till deras mattliknande nät. Vargspindlar är en familj snabbspringande spindlar. De spinner inga nät utan överfaller bytet, utdelar ett bett som löser upp offret och intar födan flytande. Hoppspindlarna klättrar och hoppar och säkrar förflyttningen med vävtrådar. Hjulspindlar spinner hjulliknande nät och den mest kända representanten i familjen är korsspindeln. Pia fortsatte med att berätta om sin forskning på spindeln Pisaura mirabilis ( barnkammarnätspindeln ). Forskningen behandlar spindlarnas beteende vid parning och ungvårdnad och vilka mekanismer som styr dess beteenden. Barnkammarnätspindelns moderliga ansträngningar sträcker sig betydligt längre än de flesta andra spindlars. I ungefär tre veckor kånkar honan omkring med sin äggkokong. Hon håller fast den med käkarna och måste förmodligen avstå från att äta under tiden. När det börjar bli dags för äggen att kläckas spinner honan fast kokongen i en låg buske eller i en grästuva. Därefter väver spindeln ett tält runt den krackelerade kokongen och sätter sig utanför på tältväggen och vaktar. Därefter tog vi oss ut i markerna och med hjälp av en liten håv fångade Pia ett antal spindlar som tillfälligt stoppades i plaströr och demonstrerades. Vi fick också se exempel på olika nät.    ( 9 deltagare )

 

Söndagen den 17 juni deltog ÖNF för 11:e gången i den stora nordiska satsningen De vilda blommornas dag. Vi genomförde fyra botaniska vandringar på platser i nära anslutning till Linköping. Undertecknad och Örjan Byström guidade i Kärna mosse, Janne Andersson och Anette Lundborg visade växter i Magistratshagen på förmiddagen och i Sandvik på eftermiddagen och Janne Moberg och Ulla-Britt Forsgren var ciceroner i Tinnerö.

 

 

Efter sedvanligt sommaruppehåll inleddes höstprogrammet söndagen den 26 augusti med en utfärd till Tåkerns nya Naturum. Naturumet invigdes under högtidliga former våren 2012 och tog emot ett stort antal nyfikna besökare under sommaren. ÖNF fick nu chansen att beskåda den fantastiska anläggningen och guidades sedan genom utställningarna. Byggnaden präglas av glädjen i att hitta nya former för ett urålderligt material och den utstrålar ett genuint intresse för uppgiften att bidra till ökad förståelse för naturens ekologi. Tyvärr var det riktigt dåligt väder med kyla och regn denna söndag, vilket gjorde att skaran var lätträknad. De närvarande fick efter visningen fritt ströva omkring – mestadels inomhus men med god utblick genom anläggningens panoramafönster ut mot Tåkern. Efter intag av den medhavda matsäcken styrdes sedan kosan hem mot Linköping igen.

 

 

Lördagen den 22 september samlades 7 deltagare på torget i Gränna där geolog Glenn Patriksson från Tasman Metals mötte upp. Det var en regnig lördagförmiddag och på småvägar tog vi oss via Kaxtorp till Norra Kärr. Vi gick upp på en liten kulle och studerade grännait och eudialyt. Hela området, där bergarterna går under samlingsnamnet nefelinsyenit, är ca 1200 m x 300 m. 90% av nefelinsyeniten består av grännait. 10% består av bergarterna lakarpit, kaxtorpit och pulaskit. De två förstnämnda uppkallade efter gårdar i trakten. Sedan 2009 har Tasmet den exklusiva rätten att undersöka vad som egentligen finns och vad som går att göra av mineralerna i Norra Kärr. Före jul 2009 började de borra i Norra Kärr. 26 hål blev det med ett sammantaget djup på ca 3 300m. Tasman Metals beslöt att få en bättre bild av fyndigheten  genom ytterligare en borromgång. Avståndet mellan borrhålen skulle bli mindre. Det tillkom därför 23 nya borrhål i Norra Kärr. Grännaitens huvudmineral är alkalifältspat, nefelin, ägirin, eudialyt och katapleiit. Eudialyten innehåller höga halter zirkonium och sällsynta jordartsmetaller. Den engelska benämningen på dessa metaller är Rare earth elements, förkortat REE. Jordartsmetallerna brukar delas in i två grupper, lätta (LREE = Light Rare Earth Elements) och tunga (HREE = Heavy Rare Earth Elements). Den senare gruppen av metaller förekommer mycket sällan i ekonomiska halter och anses därför av många bedömare som mer eftertraktad.  I Norra Kärr har man konstaterat höga halter av Yttrium och Dysprosium, som båda är eftertraktade tunga sällsynta jordartsmetaller. De sällsynta jordartsmetallerna är nödvändiga i många moderna applikationer. De används i hybrid- och elbilar, specialmagneter, vindkraftverk, solceller, mobiltelefoner, datorer, lågenergilampor och i katalysatorer. Vi fortsatte sedan färden till hamnen i Gränna där bolaget Tasman Metals har en lokal där borrkärnor förvaras. De har på ett flertal ställen borrat snett ner i berggrunden och tagit upp borrkärnor i längder på 3 m ända ner till 300 m:s djup. Efter att dessa borrkärnor analyserats har man fått en bra bild av nefelinsyenit-kroppens storlek och utseende.

 

En dryg månad senare handlade det om entomologi för den 6 november gästade Kajsa Glemhorn oss och berättade om Svenska Malaissefälle-projektet. Kajsa arbetar till vardags på Station Linné på Öland och hon inledde med att berätta hur prof. Bertil Kullenberg grundade den ekologiska stationen i Ölands Skogsby 1963. Hon kom snart in på kvällens huvudtema , Svenska Malaissefälleprojektet, som är Sveriges största insektsprojekt. Initiativ tagare var Thomas Pape och Fredrik Ronquist och det hela startade 2002. Syftet var att öka kunskapen om vissa organismgrupper speciellt steklar och tvåvingar, tillgängliggöra referensmaterial från dåligt kända grupper samt förbättra de bestämningsnycklar som redan finns för olika insektsgrupper. Man placerade ut 61 fällor på 44 lokaler i juni 2003 och kompletterade med ytterligare 14 fällor på 11 lokaler åren efter. Fällorna stod ute hela året och genererade ett riktligt material. Man får överlag mycket rena prover från Malaisse-fällorna. När man samlat in proverna startar ett stort sorteringsarbete där man vid första sorteringen får djuren uppdelade i insektsordningar. De mest representerade ordningarna är steklar och tvåvingar.  Sedan följer ytterligare tre sorteringssteg där man så småningom arbetar sig ned till artnivå. Sammanlagt har 92 taxionomer deltagit i projektet. De kommer från 21 länder och representerar 4 olika världsdelar. Man har samlat in 80 miljoner insekter och så här långt har 55% av materialet sorterats. Man har då funnit fler än 1000 nya arter för Sverige varav 500 är nya för vetenskapen. SMFP har fått ett stort medialt intresse både i Sverige och utomlands.  ( 18 deltagare )

 

Höstprogrammet skulle traditionsenligt ha avslutades med en medlemskväll den 5 december men ett intensivt snöoväder ställde in denna sammankomst. När vi försökte igen den 9 januari gick det bättre. Kvällen inleddes med att Jan Landin höll ett föredrag om ”Dykare och vattenlevande skinnbaggar i Linköpings nyanlagda våtmarker.”  Så var det dags att för femte gången dela ut ÖNF:s naturvårdspris och Nils Conrad priset 2012 tilldelades Jan Landin med motiveringen: ” Jan har genom sitt arbete som universitetslärare introducerat mängder av biologi- och lärarstudenter till Östergötlands natur, zoologi och botanik samt natur- och miljövård. Hans insats var också avgörande för etablerandet av ekologi som ett forsknings- och forskarutbildningsämne vid Linköpings universitet, med allt vad detta inneburit för utforskandet av Östergötlands natur. Jans långvariga gärning och erkända engagemang gör honom till en värdig mottagare av priset. Medlemsmötet  fortsatte med att Janne Andersson demonstrerade pressade växter från Östergötland och undertecknad visade ett axplock av årets egna naturupplevelser.  Sedvanlig förtäring med smörgåstårta och valnötskrans.

( 14 deltagare )

 

Linköping den 31 januari 2013

Bo Antberg

sekr